Snart ska bebisen komma! Jag läste allt om amning. I Amningshjälpens grupper på Facebook, Marit Olanders bok och lite broschyrer samt allmän googling. Jag skulle minsann amma och gärna minst 1 år, även om de skulle få bli delamning från 6-7 månader när jag går tillbaka till jobbet.
Men ja, saker blir inte alltid som man tänker sig ?? för det första kom Elsa 5 v för tidigt och orkade inte suga/förstod inte hur de första 4-5 dagarna. Det blev bättre och hon fattade slutligen galoppen med amningsnapp på. Frid och fröjd! Bröstmjölken flödade och rann i mungiporna på henne. Lite knussligt var det med den förbenade amningsnappen som flög av lätt när/om hon fäktade med armarna. Men men, det var ju bättre än att hon inte fick sugtag alls.
2 veckor senare kapsejsade allt på fredagskvällen vid 21-amningen. Av någon anledning fäktade, slet, drog, ”bet” och finkelerade Elsa och jag försökte kämpa på en stund. Kände att det började svida i vårtorna. Bytte bröst flera gånger och försökte med alla medel lugna henne. Men det var försent. Jag hade fått räliga sår och sprickor på båda vårtorna precis där amningsnappen fäster mellan vårta och vårtgård. Panik!! Jag kunde ju inte fästa amningsnappen och utan den kunde ju inte Elsa amma alls. Vad göra nu? Jag grät av förtvivlan och fattade inte hur det plötsligt kunde hända såhär. Och vem skulle jag kontakta kl 21 en fredagskväll som skulle kunna hjälpa och ge råd? Maken försökte lugna mig men jag grät till klockan 01 både av smärtan i bröstvårtorna, av rädslan att inte kunna amma mer, att Elsa skulle glömma tekniken när hon äntligen hade funnit den, och av att brösten sprängde så fulla de var.
Som tur var hade vi bra lager av bröstmjölk så vi fick koppa (ville inte riskera tuttförvirring med nappflaska) henne hela natten och på lördagen fick jag tag o en Medela Soft Cup så vi slapp hålla på med medicinkopparna. Brösten fick vila under natten och på lördagen försökte jag pumpa för de var ju sprängfyllda och jag ville ju fortsätta beställa mjölk till när Elsa väl skulle kunna amma igen. Men det blev ju inget annat än skär blodmjölk (som bonussonen sa med förskräckta ögon). Och det gjorde så ont med pumpandet på de såriga brösten. Åter igen, vad göra nu? Om jag inte kunde göra mer än att handmjölka ur för att undvika stockning och värsta sprängsmärtan – hur skulle produktionen bibehållas? Fortfarande tacksam för mjölklagret i frysen så Elsa i alla fall kunde få den. Jag grät hela lördagskvällen också för jag började inse att det går åt pipsvängen med amningen. För så som vårtorna såg ut så skulle de ta tid att läka och de visade sig sen vara lätt att riva upp såren både vid amningsförsök och med pumpningsförsök. Jag gav upp och vi började flaskmata med Medela Calmaflaskan. Vi började blanda bröstmjölkslagret med drickfärdig NAN för att skona magen för när de skulle endast finnas NAN att ge så småningom. Enda positiva nu var ju att maken kunde ta matningar och jag kunde få sova bättre. Han kände sig mer delaktig också. Jag försökte fästa tankarna på de positiva sakerna, försökte övertala mig själv att det blir lika bra med flaskmatning och ersättning. Men det gjorde ont i hjärtat och jag saknade amningen såååååå mycket. När jag flaskmatade henne så gick utdrivningsreflexen igång hela tiden som blixtar i brösten. Och när Elsa låg mot min bröstkorg så letade hon febrilt efter bröstet. Hon gjorde till och med letandet när hon va hos Uffe och hos bonusbarnen. Det om något skar rakt in i mammahjärtat.
Jag handmjölkade så mycket jag orkade för att hålla igång lite produktion och för att lätta på spänningen i brösten. Men mjölken sinade snabbt.
När jag väl skulle prova amma igen och få igång produktionen så var ju Elsa en latmask och tuttförvirrad. Hon hade fått flaska i 2 veckor och det var ju bekvämt med det flödet hon fick utan att kämpa och vänta på utdrivningsreflexen. Detta trots att Medela Calma flaskan marknadsförs som bröstlik och undviker just tuttförvirringen. Och pumpen slet upp såren ännu en gång. Så jag gav upp igen. Och var lika ledsen igen. Av samma anledningar.
Så kom julen och jag gick och grunnade. Det måste ju finnas något sätt att komma igång igen. Jag läste på om ett tips jag fått av en vän till familjen som är barnmorska – tillmatningsset. På så vis skulle jag kunna få Elsa att stanna kvar och suga på bröstet fastän där inte fanns mer än droppvis med bröstmjölk. Man ger alltså utpumpad bröstmjölk eller ersättning ifrån en slang som fästs på bröstvårtan och på så vis stannade Elsa ammandes på bröstet i 25-30 minuter! Wow, tänkte jag för då kommer hon ju lägga bröstmjölksbeställning under tiden och då kan vi kanske ha delamning som möjligt mål. Jippiii!! Och så blev det! Jag fick igång 1-2 amningsstunder per dag. Där hon sög på bröstet men fick i sig ersättning via setet och den lilla bröstmjölken som fanns. Fram för allt fick vi mycket mys och den där speciella närheten.
Sen hände det dock något igen.. Elsa hade så mycket magknip, gaser, hudutslag och väsig andning. Vi och bvc misstänkte mjölkproteinallergi och vi fick prova mp-fri ersättning. Elsa blev avsevärt förbättrad bara på 1-2 dygn. Jag vågade inte amma eftersom det är oklart hur länge det finns mjölkprotein i bröstmjölken efter att mamman slutat äta det. Jag tänkte även att det kanske inte var värt att bli mp-fri när vi bara hade 1-2 amningsstunder på 10 minuter. Men efter 3 dagar ångrade jag mig och började pumpa igen. Käkade mp-fritt och bvc kunde inte svara säkert på när min mjölk skulle vara fri. Så jag gav henne bröstet och lite utpumpad mjölk. Pang! Sååååå dålig hon blev igen. Hela helgen var förstörd för henne och jag hade så dåligt samvete. Det stod nu klart för mig att det går inte att amma för min egen skull och att invänta att mjölken blir fri kan ta 6 veckor vad jag kunnat läsa nu. Alltså hade det varit omöjligt och omotiverande att i 6 veckor pumpa och slänga mjölken och sen börja om med tillmatningsset och lära Elsa amma igen. Så därmed slutade vår amning definitivt. För första gången kunde jag känna lite frid i beslutet för nu hade jag provat, kämpat och använt hjälpmedel men jag kunde inte råda över allergin. Jag är ledsen och känner mig snuvad på amningen med Elsa men måste samtidigt vara tacksam att hon fick så mycket råmjölk, kunde amma i 2,5 vecka, fick bröstmjölk totalt 4 veckor + lite ströamning som gav lite mjölk. Fokusera på det positiva och att vi faktiskt har en positiv amningsupplevelse jämte allt strulet också.
Senaste kommentarer